Ja i dag skriver jag från mitt hjärta. Vet inte om det är tiden på året som gör det eller om det andra aspekter som gör att mitt inre rörs upp just nu. Tänker mycket på mitt ursprung mina åsikter och mina värderingar just nu. Hur kan jag blivit den jag är och vem är jag?
Båda mina föräldrar vill nog att jag ska vara mest lik dom i allt som är bra. Men jag är nog mest lik mig själv. Den jag själv kan koppla mest till är min mormor, det är nog hon som gett mig synen på djur mest. Morfar var också otroligt mån om djuren, glömmer aldrig när han snickra kaninbur åt mig och plocka fram färg jag fick måla den med. När vi gick och kratta ihop höet han slagit med lie åt mina kaniner. Morfar gjorde också i ordning våran gamla barnskrinda till transport till mina kaniner, tre "boxar" blev det, sen satt jag den bakom cykeln och cykla i väg med mina kaniner på utställningar och kaninhoppning med dom. Annars tyckte jag ofta morfar mest såg på tennis och sörpla kaffe på fat, med en sockerbit mellan läpparna. Men just att han ställde upp för mig och mina kaniner är ett så starkt minne. Och mormor var mån om alla djur man hade i sin närhet, även om hon kanske var lite rädd för tex hundar så tog hon sig an dom.
Både mor och far är riktiga djurvänner. Men det jag känner för mina djur och hur viktigt det är med mina djur, det går inte att beskriva. Jodå, alla som tycker om djur är djurvänner. Men nåt som slog mig var när vi skicka lammen på slakt var, när de fråga om ett lamm, varför vi hade haft kvar det, då svarar min kära man, ja du, allt ska ju få leva.....
Det var så att ett lamm skada sitt ben första dygnet den kommit till världen, troligen fastnat nånstans med klöven. Det var inte fint. Jag tog in lammet och tvätta rent, lindade och pysslade så hon fick ett stort bandage, och när man bara är ett dygn så finner man sig i det och lär sig studsa runt med tre ben och det fjärde inlindat. Min käre man tyckte vi skulle ta bort henne, men jag ville försöka få ordning på det. Jag la om benet i ca en månad, resultatet blev att hon tappa klöven och fick ett kortare ben och blev på så vis trebent, men det läkte fint i hop, och hon fick leva! Och hon sprang med de andra lammen och busa, hon stod på knä och betade, men hon mådde bra och var inte minst av lammen, hon fick leva!
Tyvärr kanske jag har ett för stort hjärta ibland, när jag försökt rehabilitera kycklingar, höns, tuppar, kattungar och förr även akvariefiskar. Men har de lite liv kvar så vill jag gärna försöka. Jag har 2 katter som jag fött upp själv med nappflaska och de är nu 3 år gamla. Jag har räddat både kycklingar och tuppar som sett ut att de skulle dö vilken sekund som helst.
Mitt stora hjärta för mina djur har väl sina nackdelar ibland, jag är fast, verkligen fast. Jag betror ingen att ta hand om dom, därför blir det aldrig att jag och Stefan kan åka någonstans, är han borta är jag hemma och tvärtom. Jag kan inte för mitt liv sätta mina hundar på ett hundpensionat, aldrig, för då skulle jag vara så olycklig så jag skulle inte ha nån glädje av resan jag skulle på. Idiotiskt kanske, men det är mitt val, jag har valt det och tänker inte ändra mig, har jag skaffat mig djuren så ska jag ta ansvar för dom.
Jag är ganska olik mina syskon, min svägerska fråga en gång om jag var hittebarn, på skoj. Men jag är benägen att tro henne ibland, enda förklaringen att jag inte är så lik dom är väl att jag flytta till min far när jag var 14 år, därmed så kanske jag fick en annan uppfostran eller andra värderingar, jag vet inte. Men mitt djurintresse börja redan som 8-åring, djur har alltid stått mej sååå nära, djur finns alltid när människor sviker, Djur lyssnar alltid när andra inte har tid att lyssna. Djur är dej trogen, alltid! Och vilken ömsesidig kärlek man får och kan ge djur!
I kväll när jag gick med hundarna i mörkret så längta jag så starkt efter mormor, så jag börja prata med henne, jag gör ofta det när jag är ute i mörkret med hundarna. Frågar om hon ser mitt Myrbacken, om hon förstår att jag vill att hon ska se det. Jag brukar fråga om hon är med mig.
Men frågan kvarstår, vad har präglat mig? Vem är jag egentligen? Varför frågar jag mej det egentligen, förmodligen för att jag saknar någon samhörighet på nåt vis.....