Ja här är det somar och sol och koskit i hagen, tupparna gal, katterna myser i solen. Och jag finns mitt ibland dom, alla djuren!
Jag tror faktiskt att det blir som jag skrev på facebook, den bästa sommaren. Jag har ett jobb jag trivs med, som är lagt på schema. Efter 6 år i värmland har jag en planerad tillvaro. Det är såååå himla skönt! I 6 år har jag gått med en orolig klump i magen, hur blir det i framtiden, vad ska jag göra? Får jag nåt jobb? Ska jag gå i hela mitt liv som vikarie? var ska jag passa in i tillvaron? Men nu är jag någon, jag har ett jobb att gå till. Är man 41 år, och har från man var 16 år tills man var 35 år haft jobb som väntat, ja då är det jobbigt att inte passa in någonstans.
Jag tror man måste få känna att man hör hemma någonstans, fylla en plats, och få känna att man har någon betydelse någonstans. Känns som jag hitta min identitet igen, för den förlora jag nog en del på vägen till värmland.
Tänk att nu kan jag sova och vakna utan en undran och ångest över att jag inte vet var jag hör hemma. Nu vet jag att jag har mitt schema på kylskåpet, jag vet att när jag är ledig så är jag ledig. Jag behöver inte känna att jag ska ha jour dygnet runt och ställa upp så fort de ringer och behöver vikarie, jag har ett jobb.
I dag är jag ledig, och då får jag göra vad jag vill, jag behöver inte gå med mobilen i fickan när jag går till fåren och hönsen. Jag kan gå ut med hundarna utan mobilen, och bara njuta av sommaren, blommorna, fjärilarna och att jag går på denna jord med ett lugn inom mig. Och nu hör jag hemma någonstans, i Västra Skymnäs. Med djuren, mitt älskade Myrbacken, med min man och med mitt schema på kylskåpet.
Och jag hoppas i mitt innersta att jobbet och schemat blir kvar, att jag även i höst kan få ha en planerad tillvaro och även tills vidare....
Men än dock, må det bli den bästa sommaren!