Sitter här i morgonstunden med sprakande brasor i kamin och vedspis, termometern ute visar-20. så jag ska snart ut efter mer ved. Stefan jobbar, jag jobbar i kväll. Nu har jag 3 pass kvar, sen har jag valt att sluta som vikarie där. Varför? Ja därför skulle jag trotsigt svarat om jag var uppkäftig och bortskämd.
Lång historia kort, orkar inte mer, orkar inte vara borta när stefan är hemma och tvärtom. Vad ska vi med Myrbacken och alla djur till i så fall? Tanken var att jag skulle kunna vara hemma mer och sköta om det som står mej närmast i livet, djuren, gården och min Stefan. Men när man räknat ut att man haft 2 lediga helger på nästan 4 månader, då känns det lite fel. När man jobbar mest kvällar när man jobbar och är helt slut. Nej nu sätter jag ned klacken och tänker på 2 förebilder i mitt liv, Mormor och Farmor, jag tror de sitter på och moln och ler och nickar när de ser mej på Myrbacken, och säger samstämmigt, -Nu har Anna hittat hem, nu har hon äntligen fått sin bonde och bondgård. Tror nog Stefans Mormor också nickar och mår gott av det.
Min mormor sa redan i tonåren åt mej -Du ska gifta dej med en bonde du! Ja Mormor, jag fick min bonde till slut, vägen var inte spikrak till honom, men det var värt att göra några avstickare på vägen hit.
Och varför ska man då jobba på ett ställe som aldrig ger något, kommunerna ser ju till att vi vikarier aldrig får ett stadigt jobb, för som vikarie kan man få jobba som i all evighet. Men nu räcker det för mej. Om jag så ska sitta på myrbacken och äta ägg, jag vi ska klara oss.
För varför ska man jobba och spara pengar? Jag har inga barn som ska ärva mig, och om jag hade det skulle jag inte sitta och spara åt dom, de får de göra själva. Och jag har inga behov att leva lyxliv eller ha massa statusprylar, jag har heller inga behova att resa, jag vill njuta av mitt liv här och nu! Och eftersom jag har en man som är av samma åsikt så finner jag ingen anledning att tycka nåt annat.
Men hittar jag något passande deltidsjobb så tar jag det, men heltid, nej tack. Jag har arbete här hemma också. Vem bestämmer hur mycket man ska jobba, jo jag själv! Och den man bor tillsammans med så klart. Men vi tycker lika, vi behöver inte leva i ett överflöd, men vi vill få ut något av livet, och det får vi när vi ser våra djur, vår gård, små liv som blir stora liv, gräs som grönskar, träd som växer, de fyra årstiderna som ger oss såå mycket.
Vi lever i en tid där många jagas av att man ska gå samma väg som alla andra. Vi jagas av att vi måste pensionspara, vi måste jobba och jobba. Men som jag sagt förr, jag skulle ha levt för 100 år sedan. Då man såg om sitt eget hus, nu ska det jämföras och avund är ett välanväntord numera.
Och jag kanske ses som annorlunda när jag VILL något som jag brinner för, men då får jag väl vara det då. Alla krav och måsten har jag fått nog av. Jag har klarat mej själv sen jag var 17 år, och nu är det dax att man gör det man vill, när man har möjlighet. Jag har alltid jobbat, så jag har inte legat samhället till last precis.
Så något socialfall har jag aldrig varit, och kommer aldrig att bli.