Novembermörkret faller över oss, och även några snöflingor i dag. Alltid när jag skriver här så upplever alla att jag är så lycklig. Och det är jag oftast. Men när höstmörkret faller över oss är det lätt att det kommer mörka tankar över var och en och så över mej.
När man hittat sin drömgård, nyss gift sig, har får och höns, kycklingar och katter omkring sig så skall man bara vara lycklig. Men det finns ett aber, pengar, i mitt fall så betyder inkomsten ångest. För jag har inget jobb. Men för tillfället så jobbar jag häcken av mig som vikarie. Och då ska man baaaara vara glad för allt jobb. Men hur är det att vara vikarie? Vad har man för liv som vikarie? Vad har du för skyldighet och rättighet?
Man funderar mycket på sänt som vikarie man funderar så det slår knut på sig i huvudet. Denna vecka sa min kropp i från, och då faller jag direkt, pladask. Blir deppig över att jag inte orkar. Så i går och i dag har jag varit hemma. Hur sa kroppen ifrån då? Jo med diabetesen gick det inte bra, sky högt socker, totalt slut, knäsvag och darrig, ont i huvudet och trött så ini nordens. Så det var bara att ge ned, jag ska inte in i den där väggen mer.
Men är det jag som bara hittat på alla villkor för vikarien, eller hur är det i vården? Stämplar du så får du inte säga ifrån dej jobb, nej det vet jag. Men det innebär väl inte att man måste ta allt man får? Tio dagar i sträck och fyra helger i rad, på olika avdelningar, inga bestämda arbetskamrater. En ledig dag då och då. Aldrig få träffa sin man. För att vi går om varann. För att jag stämplar så måste jag väl inte jobba jämt? Säger du nej så är du en tråkig vikarie och henne ringer man inte så gärna, men ska man inte få säga nej, kan man inte få ha ett liv, är det inte ett nog straff att man inte kan få jobb? Räcker det inte med att man inte kan planera sitt liv längre än en vecka i taget?
Men då tänkte jag, nu när jag var ute med hundarna, jag fyller 41 år på lördag, då är det väl dax att bestämma själv. Om jag tycker det räcker att jobba 25-30 timmar i veckan så är det väl min sak. Det är ju min ekonomi. Om jag jobbar 15-20 timmar i veckan så är det faktiskt min sak det med. För vet ni vad? Ni kan inte säga att - Ja men du stämplar ju! Ja det gör jag, men nu är mina 75 dagar slut, så om jag så jobbar en timme en vecka, ja då får jag ingen ersättning från a-kassan. Så nu kan ingen tvinga mig jobba 40 timmar eller mer i veckan, jag kan välja själv.
Usch vad bitter jag lät, men det är ju ingen som bryr sig särskilt mycket privat, så varför skulle dom bry sig i om jag får ersättning eller inte. Sånt kan man bevara inom familjen.
Jag bara kände att jag kunde kanske må bättre om jag fick skriva av mig, och det känns som det blev bättre. Jag har bestämt mig, jag jobbar så mycket som jag vill i fortsättningen, det är väl ändå meningen att man ska ha ett liv oxå. Och så vill jag ju må bra oxå. Nu när jag till och med lagt undan cigaretterna, förhoppningsvis för alltid!